Innan du står framför kameran – kanske du vill veta vem som står bakom den.

Det här är inte en presentation, det är min berättelse.

Det är en inbjudan. För du står kanske inför något stort. Ett “ja”. En nystart. Ett nytt kapitel. Ett ögonblick som inte går att spela om. Mitt jobb är inte bara att ta bilder av det – utan att vara med i det. Att förstå det. Att hjälpa dig känna dig hemma i det. Det börjar så här:

Del 1. Mellanrummet

Det första som händer är ofta en suck. En liten, nästan ohörbar: “jag vet inte vad jag ska göra med händerna.” Då vet jag: nu börjar det. För vi ska inte fånga ditt leende. Vi ska fånga andetaget innan. Det du inte försöker visa, men som finns där ändå. Jag letar efter det som inte är regisserat.

Det som finns i mellanrummet –

mellan skratt och tystnad

mellan “jag försöker” och “jag bara är”.

Jag har fotat människor i lummiga skärgårdsträdgårdar, i stökiga hem där kaffekoppar står kvar på bordet och ljuset letar sig in mellan gardinerna.

Där verkligheten pågår – och bilden uppstår..

Det är där jag trycker av.

Det är där jag trivs. I mellanrummet.

Mellan skratt och tystnad. Mellan poser och pauser.

Del 2. Rörelse

Jag jobbar med människor som rör sig.

Inte alltid snabbt. Inte alltid med ett mål.

Men alltid mot något.

Mot en ny riktning. En idé som tagit fart. Ett förhållande som fördjupats.

Jag ser det i blicken, i kroppsspråket, i hur du rör dig i världen.

Du kanske tänker att du behöver veta hur man poserar.

Du gör inte det. Det är mitt jobb att se när du är på väg någonstans – och följa med.

Jag har stått med brudpar i ösregn och sagt: “Vi fotar ändå.”

Jag har suttit mitt i ett vardagskaos med företagare som precis vågat kalla sig just det.

Jag har sett människor vackla, glöda, skratta rakt ut – mitt i en fotografering.

Och det är ofta där de starkaste bilderna händer.

När du slutat tänka, och börjat leva.

Del 3. Tystnad

Det blir alltid tyst en stund.

Och det är inte obekvämt. Det är vilsamt.

Kanske står vi mitt i ett växthus där luften är fuktig och solljuset silas genom glaset.

Kanske går vi i skogen, säger ingenting, väntar på ljuset.

Eller kanske sitter vi bara ner och andas.

Och du glömmer kameran en liten stund.

Där. Exakt där. Brukar jag se något.

En närvaro, en vila, en blick som blir verklig.

Jag vet när vi är nära.

Jag vet när vi behöver vänta.

Jag vet när det räcker.

Min erfarenhet kommer inte med ett diplom.

Den kommer från världens alla hörn. Jag har fotograferat färgbomber som exploderar över folkmassor under Holi i Indien, och tystnaden strax innan ett “ja” i en skogsglänta hemma i Sverige.

Den kommer från tusentals möten med människor som varit förväntansfulla, nervösa, ärliga, trötta, lyckliga. Människor i rörelse, människor som vill mer, känner för mycket, tänker för fort.

Det har lärt mig att känna igen när stämningen skiftar.

Och att inte alltid behöva fylla tystnaden.

Den sitter i hur jag lyfter kameran. Och när jag låter bli.

Jag vet inte exakt vad du vill minnas, men jag vet hur det känns när det blir rätt.

Och om du kommit ända hit, kanske det redan börjat.

Vi behöver inte veta allt. Vi behöver bara börja där – med ett hej.

– Petra